nyckelpia.blogg.se

En blogg om min genomgång av en bäckenbensoperation av si leden och livet vardag Boktips,filmtips

Vissa dagar är man mer känslig.

Publicerad 2013-10-27 16:37:20 i Allmänt,

Efter en smärttopp och utfall mot den som står mig närmast så kändes allt bara jobbigt. Det räckte för att nästa motgång som gick mot mig framkallade tårar. kändes jobbigt och man känner sig så ynklig. För mig som normalt är en ganska självständig person tar det väldigt hårt psykiskt att inte klara av saker och inte få förståelse för mitt handikapp i nuläget.

Efter regn kommer solsken fast vädermässigt blev det tvärtom. Men i övrigt så blev dagen bättre. Jag och min pojkvän tog en tur ut på loppis där vi båda gjorde fynd och han gav mig ny energi.
Vilken tur att jag har en så förlåtande och förstående partner. Utan han vet jag inte om jag orkat vissa motgångar.

Har haft lite dust med familjemedlemmar som inte förstår mig och vad som krävs av alla. Det blir jättetufft när man ska börja konflikta i de vardagliga sysslorna. Men tror och hoppas att allt blir bra och vi hittar en bra väg för alla. Mun önskan är ju att alla ska ha det bra!

Kommentarer (0)

Att smärtlindra rätt

Publicerad 2013-10-26 23:40:22 i Allmänt,

Efter min steloperation fick jag ordinerat ut morfin tabletter 2 ggr om dagen i 3 dagar sedan endast en gång på.kvällen och Panodil 2 tabletter 1-4 ggr dagligen.

Har känt att smärtlindring varit lagom men också känt mig mkt bättre med mindre smärta. Idag fjärde dagen vaknade jag och tyckte att jag inte hade så ont och hoppa därför över min bestämda tid för panodilen. Drog hela dagen ut på tiderna och ansträngde mig lite extra när vi var och handlade så jag var blev slutkörd och överhettad kändes det som. Tog panodil men eftersom jag tagit ut mig för mkt så blev smärtlindring helt tokig. Vaknade efter en vilopaus på kvällen med enorm smärta, yrsel och illamående. Jag hade inte sköt mig och det slog tillbaka. Det slog till mig både fysiskt med smärt topp och psykiskt att jag mådde pest.

Tog min morfin och slappnade av i sängen tills smärtan tonades bort och jag kände en lättnad psykiskt med.

Insåg att jag nu testat min gräns och jag vet nu att jag måste lugna ner mig och inte pressa mig och tro att jag är bättre och starkare än jag är. Ibland måste man se en styrka i att se sin svaghet och acceptera den.
Kommentarer (0)

Operationsdagen för min si led

Publicerad 2013-10-26 03:19:00 i Allmänt,

 
Jag började morgonen med att dricka 2 stora glas söt saft 2 timmar innan jag skulle vara på sjukhuset. Detta var något som stod med i kallelsen jag fått.Sedan blev det duschen . Hår o kroppen skulle behandlas med ett desificeringsmedel som man fick från sjukhuset. Det var väl inte det skönaste medlet att gnida in sig med och gott luktar man inte. Men det är viktigt att göra det för sin egen skull.Sedan var det till sjukhuset.Träffade läkaren som markerade på benet så man gör vid rätt sida.Sedan vidare upp och byta kläder och träffa narkospersonal som förbereder en med tabletter. Sedan fick man komma in på operationsrummet och andas in via mask tills man somna.Det hela kändes mkt bra då personalen gjorde det lättare genom ett underbart bemötande som kändes både tryggt och positivt.Operationen tog ca 40 minuter tror jag.När jag vaknade upp så var man groggy men inte illamående eftersom jag fått en tablett mot det innan nedsövningen.När jag sedan rullades upp på rummet så kändes det riktigt bra. Nu ska man ha i tanken att jag fick ju nog ganska mkt morfin och värktablett men jag hade inte ont och jag kunde redan 5 timmar efter operation lyfta mitt vänstra ben utan problem. Senare på em kom det in en annan tjej som genomgått samma operation som jag fast på höger sida. Vi pratade en del och denna stackars tjej hade haft en väldigt tuff tid med läkare som nonchalerat hennes smärta och problem. Blev berörd av hennes historia och kände att hon gav mig en insikt om hur jag kunde ha fått det om jag inte gjort operationen nu. Kommer att ha med henne i mina tankar en lång tid framöver och beundrar verkligen denna tjej för den kamp hon fört för sin rätt att få leva ett vardagligt liv utan smärta.Dagen efter operation så fick jag en kurs i hur man går på kryckor. Jag blev röntgad och fick även kopia på dessa bilder där man ser de 3 titanskruvarna positioner. Jag och min rumskompisen fick sedan visa upp oss i korridoren på kryckor för läkaren som sa sig vara väldigt nöjd. Vi log tillbaka och sa att vi var båda väldigt glada också. Det var en trevlig upplevelse att ligga på sjukhuset eftersom personalen var glada, positiv och hela stället kändes varmt och kärleksfullt.Projekt hemfärd och hämta ut smärtstillande gick som en dans.Nu har det gått några dagar hemma och smärtan kommer och går men det är inte så farligt. Man får inte förvänta sig att sova på natten. Jag sover någon timme sedan vaknar man av att man har lite ont och får byta sovställning. Man får acceptera att när jag somnar så är det ok och när jag inte kan sova så kollar man tv eller lyssnar på ljudbok.Man mår lite dåligt av tabletterna men försöker äta och dricka lite skonsamma saker. Har även försökt att vara uppe och gå en runda ute i trädgården varje dag och samla energi. Har öppet sovrumsfönstret vilket jag normalt inte har annars.Detta för att känna friska luften in och man blir lätt överhettad av morfintabletterna känns det som.Jag vet att jag bara är i början på en lång rehabresa med många med och motgångar, men jag känner en lycka och glädje blandat med en förnyad styrka. Jag känner mig stolt över detta val jag gjort för jag är övertygad om att jag äntligen gjort något bra för min framtid och mitt välbefinnande.Det som ger mig extra glädje och energi är mina duktiga barn och min underbara särbo som finns där för mig.Tack!
Kommentarer (0)

Förberedelser inför operationen

Publicerad 2013-10-26 02:20:56 i Allmänt,

När jag tagit beslutet för operation så började förberedelserna.

Jag gick på loppis och köpte in en duschstol för 60 kr och en kontorsstol som jag skulle kunna ha i köket när jag gjorde mat i början.
Jag gick igenom mitt hem och försökte göra tvättstugan bättre för barnen och tog bort mattor som kunde vara snubbelrisk.
Jag förberedde sovrummet med tv o dvd och köpte in en liten bärbar cdspelare.
Bokade ljudböcker på biblioteket och gjorde upp lite grova planer Hur jag skulle lösa saker i hemmet.

Jag gick igenom med min personalchef om sjukersättning och vad för hjälp man kan få via ex Afa.
Jag gick igenom min ekonomi och pratade med banken.

För min del var det viktigt att känna att jag har koll på läget så gott det går för när jag ligger där så måste min kraft gå till att må bra och slippa lösa en massa problem.

Så blev det dags för min operationsdatum.

Dagen innan åt jag bara flytande mat såsom soppa och fil.Fått rådet att man mår bättre vid uppvaket.
Men jag ska erkänna att det var ganska jobbigt för magen gillade inte sparrissoppan och sedan känna doften av köttbullar när sonen åt middag eller särbon när han åt pepparkakor.Ja det var lite jobbigt.




Kommentarer (0)

forts. av min operation si leden

Publicerad 2013-10-26 02:03:25 i Allmänt,

Så kom datumen då jag skulle in på blockering. Denna dag skulle jag sitta på möte hela fm med mina kolleger. Jag tog inga värktabletter denna dag för att resultatet skulle bli korrekt. Det innebar ganska mkt smärta och jag gick riktigt dåligt. Man fick ta hissen istället för trapporna, vilket för mig kändes löjligt för hissar är ju för de riktigt handikappade.






Jag kom till Aleris ortopedi på sjukhuset och får börja med att träffa en sjukgymnast. Jag gör lite enkla övningar som att gå upp för en pall med belastning på friska först och sedan det svaga benet och sedan tvärtom. Här visar det sig att bara detta med att komma upp med det svaga benet blir en utmaning. Ingen balans och smärtan tilltar vid vissa övningarna.

När vi gjort övningar så får jag gå till opertionssalen och byta om till hela sjukhusklädslen för att få komna in på operationsrummet. Där möter jag sedan upp läkaren och sjuksköterskorna som var helt underbara. De lättade upp stämningen och det var lättare att skoja till det hela som annars kändes ganska nervöst. Läkaren förde in en bedövningsspruta in i leden som kallas si leden. Det kändes lite men absolut inget hemskt. Genom röntgen så såg han till så han hamna 100 procent rätt innan han lade bedövningen.
När det var gjort så fick jag gå tillbaka till sjukgymnasten och utföra samma övningar. Skillnaden var drastisk.Jag kunde med bedövningen gå utan problem, lyfta benen utan problem och balansen var ok.
Detta fick mig att tänka om. Det som hände sedan var att när bedövningen släppte så var jag tillbaka med smärtan och kraftlösheten i vänster ben och allt annat.


När testen var utförd så talade jag med sjukgymnast och läkaren och de var väldigt raka i sina svar vilket jag uppskattar. De talade om för mig att mina utsikter för en framtid utan operation såg inte bra ut om jag ville fortsätta i mitt yrke som vaktmästare. De sade rakt ut att jag kom att bli sämre och mina utsikter utan operation innebar sjukskrivning.

Nu tycker ni när ni läser detta att det var väl inget att snacka om. Bara att bli.opererad.
För mig var valet inte så lätt. Jag var inte förberedd och jag kände att jag behövde tid att fundera och göra ett val när jag kände att detta är rätt.
Det som hände var att läkaren förstod mig och var helt underbar. Han sa att du behöver inte svara idag. Jag ska inte pressa dig. Du får nu åka hem och fundera så hör jag av mig om 2-3 veckor.

Jag åkte hem med blandade känslor. Glad för att jag äntligen fått veta vad som är felet, men panik över beslutet om operation som för mig kändes omöjligt just då. Jag tänkte på att jag är ensamstående med 2 barn och eget hus. Hur löser man allt praktiskt såsom inköp,tvätt, sota pannan, städa som jag inte skulle få göra på 5 månader. Jag tänkte på den ekonomiska biten. Klarar vi oss ekonomiskt på min sjuklön.
Jag tänkte på min relation till min särbo och hur skulle det gå om jag blev tjurig av all smärta osv.
Då jag alltid älskat att arbeta och skulle bli tvingad att vara hemma minst 5 månader. Hur skulle jag klara den fysiska och psykiska biten att vara isolerad.

Jag började med att prata med mina barn och särbo om mina tankar och oro. För mig var det viktigt att de var med mig i beslutet och gav grönt ljus att de ställde upp om jag valde operation.
Dagen efter blockeringen gick jag till mina chefer och informerade situationen. Jag är lyckligt lottad för de lade inget krav på.mig. De sa att beslutet är ditt men vi står bakom dig och jobbet löser vi.
Viktigt att du tänker på DIG nu, sa de.

Jag sökte info på nätet om operationen och talade med många i min omgivning.
När det gått nästan 2 veckor så kände jag att nu vet jag mitt läge och accepterat att jag är såhär dålig. Jag tänkte med att nu har jag förutsättningarna och har turen att få erbjudits denna chans att bli bra. Jag är mogen för att ta beslutet och det som följer med det som sjukskrivning, smärta och en kamp tillbaka.

När läkaren sedan ringde så började jag med att tacka honom för hans tålamod och sedan tackade jag ja till studien och en chans att bli opererad. Fick kort därefter besked att det skulle bli operation inom 1 månad.



Kommentarer (0)

Operation si ledenb

Publicerad 2013-10-25 09:35:04 i Allmänt,

För ca 15 år sedan väntade jag mitt andra barn. Jag fick foglossnings smärtor ganska tidigt i graviditeten och fick gå på kryckor. När jag fött dottern så blev jag successivt bättre i lederna. När dottern var 1 år skulle vi ut och åka pulka och efter det fick jag ischias för första gången i mitt liv. Fick behandling av sjukgymnast och blev bra. Året efter gjorde jag samma sak, åkte pulka och vips så var ischiasvärken tillbaks. 
 
Jag fick då förklaringen att jag har en skada kvar i musklerna runt bäcken där förlossningen varit.
Man sa åt mig att detta fick jag leva med. Jag vet att jag tänkte att jaja det blir nog bra. Pulka kan jag väl låta bli.
 
Har sedan under åren som gått insett att åka karuseller kan också bidra till smärta efteråt i rygg o ner i benet. Åren har gått och det har kommit till att jag hamnat i fler situationer som jag inte kan göra som tidigare utan att få ont i ryggen.
Det började med att jag gick till en kiropraktikern som rättade min rygg och det blev lite bättre men fick samtidigt ont på andra ställen istället som ner i benet. 
 
Då jag haft tungt arbete under de sista 10 åren så tänkte jag att det har nog med att jag är klen och otränad att göra. Så jag gjorde några tappra försök med Friskis o svettis och gym. Men kände då smärta ofta i min vänstra skinka och jag blev försvagad i mitt ben.
Kunde gå och känna att jag blev väldigt trött i benet o ryggen. Fick smärta under foten och då tänkte jag att det är väl fel skor. 
 
Gick i denna förnekelse år efter år och tänkte att så är det väl när man blir äldre, och krämperna kommer.
 
Allt har en vändpunkt eller man får en aha tanke. För mig kom den väldigt sent.
Jag gick och jobba med smärta i rygg och ner i benet med en stor envishet. Tänkte att det är väl rumpan som blivit för stor för mitt på vänster skinka på en punkt stor som en 5 krona var jag jätteöm. Skojade bort det med att det var (lat) maskhålet.
Gick till kiropraktikern 5 gånger och för varje gång så blev smärtan värre i skinkan.
 
Insåg att detta är inte bra och det måste till något annat eftersom vissa dagar fick jag häva mig upp för trapporna och knapra värktabletter. Jag kunde inte sitta eller stå någon längre tid för då öka smärtan drastiskt. Det såg riktigt eländigt ut! 
 
Jag hade då turen att min arbetsgivare tagit en försäkring som gav mig chansen att komma till en duktig ortoped. Han frågade mig lite om min smärta och sa att han ville röntga mig och att jag sedan kom på återbesök. Kände mig väldigt trygg då jag hört så mkt gott om denna ortoped. 
 
När jag sedan kom åter så sa han att jag vet vad som är ditt problem. Bra, tänkte jag då blir det lite sjukgymnastik sedan är hon i form.
Nej, så blev det inte. Han säger att det är ditt bäckenben och den skadan har kommit ifatt dig med åldern. Jag känner till en läkare som är specialist på detta och vill skicka dig vidare till honom.
Jag tackade ja till erbjudandet och ganska kort tid därefter blev jag kallad till Ängelholms sjukhus och dr Bengt Sturesson.
 
När jag kom dit så var jag inställd på att det blir sjukgymnastik eller en spruta sedan blir detta bra. Men det hände inte!
 
Han började med att lyssna på vad jag sa om min smärta och hur min kropp reagerar. Han gjorde lite tester och sa att det är bra. Jag vet vad ditt problem är och Du behöver stelopereras.
STELOPERERAS! Skrek ordet inom mig och tänkte att den läkaren är inte klok. Så dålig är jag inte.
Han hämtade röntgenbilder och visade min skada. Han erbjöd mig att vara med i en studie som innebar hälften ska opereras direkt, hälften ska gå på rehabilitering i 6 månader.
Jag förklarade för honom att detta med operation fanns inte i mina tankar. 
Han sa att han vill jag ska göra en blockering och läsa igenom studiepapperna tills jag blir kallad igen.
 
Jag åkte hem helt chockad och läst papperna och ville inte se att han hade rätt. Blev sämre o sämre och så kom dagen när blockeringen skulle utföras.
 
Fortsättning kommer inom.kort.
Kommentarer (0)

Välkommen till min nya blogg!

Publicerad 2013-10-25 07:52:00 i Allmänt,

Mitt första inlägg.

Mitt namn är Pia och jag är en 2 barns mamma som  jobbar på en skola som fastighetsvaktmästare.

Jag är en vanlig tjej som lever ett enkelt liv med mina 2 barn Ted 18 år och Kajsa som fyller 15 år i januari. Vi bor i ett eget hus sedan 2000 utanför Båstad i en liten by som heter Östra Karup. Vi har även en norsk skogskatt sedan ett år tillbaka som heter Pelle.

Det finns även en särbo med i bilden som heter Jocke sedan 2 år tillbaka som har 2 döttrar. 

Så ser familjebilder ut i stort.

Jag tänker starta en blogg (som jag i o f inte vet något om)för att dela erfarenheter 

 

Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela